En junidag fick jag bevittna något som var alldeles speciellt! På Remmarna/Savannen gick en av de äldre davidshjortarna (dvs ett av handjuren) på behörigt avstånd från den hjort som hade kontroll på flocken med hindar. Där gick också ett par unga vuxna visenttjurarna en bit ifrån hjorten. Jag stannade till för att titta en stund och kanske ta några bilder. Det blev en helt unik och oförglömlig upplevelse!
Davidshjorten stod och tittade på en visenttjur ....
Strax därpå började hjorten springa i full fart mot visenttjuren som stod i ett dike ca 30 meter bort. Jag sade högt för mig själv: "Är du inte klok?!", anande att det kanske kunde bli dramatiskt.
Hjorten stannade framför visenten och utmanade tjuren genom sitt sänkta huvud och stint stirrande blick. En stund stod de mitt emot varandra och visenttjuren tittade bara lugnt, nästan lite förvånat på hjorten, som om han undrade vad i all världen hjorten ville.
När visenten uppfattar att hjorten tänker anfalla, sänker han bara sitt huvud...
Döm om min förvåning när hjorten plötsligt tog sats och stångade tjuren. Jag vet inte vem av oss som blev mest häpen –jag eller visenttjuren (om nu visenter alls kan bli häpna?!).
De stod en stund med huvudena hårt tryckta mot varandra...
...men till sist tyckte nog visenten, att det fick vara nog med tramset. Han stampade till så vattnet i diket skvätte upp och tog några steg.
Davidshjorten insåg då att det var ett misstag att utmana någon som var avsevärt större, tyngre och starkare än han själv...
...och fann för gott att det goda rådet ”bättre fly än illa fäkta” var dags att tillämpa.
Visenten jagade efter hjorten men inte med så stor frenesi utan mest för att markera.
Kort därpå stannade hjorten upp och tittade åt ett annat håll....
...och visenten passerade lugnt förbi. Här syns tydligt storleksskillnaden mellan visenten, som väger ca 700 - 800 kg och hjorten väger ca 200 kg.
Ett par minuter förflöt och ingenting särskilt hände. Men davidshjorten hade uppenbarligen fortfarande alldeles för många hormoner rusande i kroppen och behövde få utlopp för kaoset inom sig.
Han sprang i en cirkel och satte åter fart mot visenten som flyttad sig en bit.
Tala om att inte förstå sitt eget bästa! Att ännu en gång ge sig på en så mycket större motståndare är, i alla fall med mänsklig logik, tecken på fullkomlig avsaknad av självbevarelsedrift...
...fast det vet inte davidshjortar så i galopp riktade han in sig mot visentens bredsida.
Åskådaren lät sig inte bekomma ett dugg om det som utspelades bakom honom.
Emellertid måste ovan nämnda drift trots allt slagit till precis i sista sekunden, innan hjorten lät sitt huvud träffa visenten. Eller fick hjorten lite panik när han kom på, att motståndaren ju var densamme som han flydde från för bara några minuter sedan.
Det blev en mycket tvär gir och sedan iväg....
...
....
... ännu en gång jagad av visenten.
Men nu har visenten surnat till på riktigt och lade mer allvar och fart i stegen...
...och hjorten höll koll bakåt.
Anfallet över, hjorten strosade sakta men visenten höll ändå uppsikt över "galningen".
Lugnet lägrades sig över slätten och allt ter sig fridfullt. Hjorten strosade och en vildsvinsgalt betar intet ont anande om vad som komma skall...
Davidshjorten anfäktades åter av heta stridskänslor...
Grisens matro avbröts överrumplande när hjorten gick till anfall...
Jag blev minst lika överrumplad som galten men inte värre än att kameran fortfarande var i ”skottläge” och fick smattra på...
...det var en rejäl smäll galten fick i sidan. Men vildsvin är mycket massiva (nästan som betonggrisar 😊) och han föll inte utan höll sig på benen, om än lite vinglande...
...och vände snabbt upp mot hjorten med öppet gap...
Galten röt ifrån ordentligt men det stoppade inte hjorten...
...som fortsatte att försöka få in ytterligare en smäll...
...men vildsvin är smidigare än de ser ut och galten väjde undan.
En liten fågel blev uppskrämd av de båda stridande.
Galten uppskattade inte att bli anfallen och här har han siktet inställt på att springa iväg.
Hjorten gjorde en ansats till att följa efter....
...men endast lite halvhjärtat...
...och grisen travade bort från den "galne" hjorten.
Bilderna tog i juni 2018.
Juni är brunstmånad för davidshjortarna och då brukar handjuren strida om hindarna. Detta år var det bara en av de tre vuxna handjuren som hade fått nya, stora horn och det var han, som hade haremet med alla hindarna. De andra två hade inte en chans att konkurrera om damerna.
Men att inte ha fått stora horn hindrar inte, att hormonerna löper amok i kroppen. Att drista sig till att gå till angrepp mot en visent visar vilken tvingande kraft hormonerna utgör. Men kanske hjorten kände sig lite "stor och stark" när han lyckades få vildsvinet att fly :) Tilläggas skall att inga av djuren blev skadade fysiskt.
Commentaires